Frigörelsen

Frigör mig
Förgör mig


Låt mig brinna i fred om jag brinner, i friden finner jag allt som binder mig
Min vilja, långt borta, i att leva, besviken, inte sörjande, inte lidande

Jag brinner i de lågor som jag klär mig i, de lågor som också bekymrar dig
I min besvikelse som tar tag i min själ och dansar djupt ner till det väntande som beger mig inget

Desto mer jag talar desto mindre äro orden mina
Men jag står rakryggad, full på intet, trött på dagen, och ännu har jag än inte påbörjat livet

Jag vill så mycket, och ändå har jag fullfört inget

I min egen avspegling så finns jag inte, det är något där på den sidan som inte är jag
Som lever i annan värld, i fin värld som brinner i lågor som består av blommor och liv
Inget mörker som håller den världen fånge, det är en värld som jag önskar vore min

men oavsett hur mycket jag bryter ner min spegelbild kan jag inte bege mig in i det vackra
I det spruckna, blod dränkte glas, där jag finner mitt underland

Det är flykten jag söker, flykt från behaget, av lågorna
Det är min flykt jag söker, mina vingar jag vill slå ut och fly över himmel och bort från jord
Det är mitt jag vill ha, mitt som jag själviskt ska slå runt och gömma
För mig, och bara för mig, ska Jag dyrka mitt, höja mitt till nya upplevelser, bort från lågor
I min egen frid, där jag söver min beklagelse med lycka, glädjen

Det är människorna som jag beklagar, de människor som inte förstår, eller har glömt
Flykten från behag och in till sitt eget

Desto mer jag talar desto mindre betyder mina ord
Jag beger mig in i tystnaden, där endast jag står säker
Utan fel, och utan rätt, säker från allt som skulle kunna såra mitt hjärta, och läka min själ

Det är drömmen jag söker, den dröm som jag kan gömma mig i, den dröm som får mig att känna mig i liv, den dröm som ej är verklig, men ändå på något sätt så den min verklighet. Ett behag som får mig njuta och le i andra sken än de som egentligen finns. Skratt och snyftande som finns djupt inom mig men kommer endast fram i drömmen. I det overkliga, där som jag vill finnas, och där jag vet att jag kommer trivas.

Jag vill ut, kasta mig ut från bo så att jag kan försöka fly innan det är försent
Det är det jag vill

Kasta ut mig, låt mig falla

Min vilja som drar ifrån mig
Min vilja som lämnar mig trött och besviken
Men det är allt jag vill och det är inte alltid det kommer vara förståeligt för dig
Att leva ger mig, stundvis, glädje utan liken
Låt mig ha min frid
Om jag förgör mig, då är det bara jag som kan återskapa jaget
Tro på mig medan jag frigör mig
Tro på mig, jag försöker endast hitta vad jag vill
Mer än så kan jag ej begära
Desto mer jag säger, desto mer människor från mig försvinner
Tills det enda som är kvar är det vulgära
En kropp uppdelad utav eld som, i alla tusen färger, så fruktansvärt brinner

Desto mer jag lever, desto mer är det av mig jag förlorar